VELKOMMEN HJEM - Svenskauppgift

VELKOMMEN HJEM

En skugga uppenbarade sig mitt på vägen. Det såg nästan ut som en stor fågelskrämma som stod och sakta tog sig fram i vinden. Men nej, det var det inte. Det var en äldre man. En rätt sliten stackare, som såg ut att vara helt fel klädd i det hemska vädret. Han stannade till och lyfte huvudet. Allt han såg var ett suddigt töcken och ett snöigt landskap så långt ögat kunde se. Mannens resa hade varit lång och hård och det kändes som han hade gått i evigheter, ty hans ben var nästan förlamade av köld och det hängde isbitar i hans gråa skägg och buskiga ögonbryn. Åkern framför honom var bara ett vitt täcke utan ände, och stormen som härjade ovanpå marken gjorde det ännu svårare att ta sig fram. Mannen fortsatte gå och gick vidare ut i snövirvlarna. Om man stod bara några meter ifrån honom kunde man knappt se honom, bara som någon mörk fläck, en grå skugga som plundrade igenom stormen vilandes på en stark vandringsstav. Han tog sig långsamt fram, men tog sig ibland tid för att då och då stanna upp och fundera, ibland bara ifall han gick åt rätt håll och ibland ifall han skulle komma hem i tid. Han hörde ett par kråkor igenom snöyret. Då visste han att han var på rätt väg. Kråkorna samlades alltid vid vägskälet, där den ena stigen vätte ut emot havet och den andra in emot byn. Den gamle mannen satte fart igen, och gick nu om möjligt ännu fortare än han tidigare gjorde. Nu var det inte långt kvar!

På den oroligt långa vägen han hade gått hade den gamle mannen hunnit prata med många människor, säga många saker och tänka många tankar. Vissa bra, vissa dåliga. Faktiskt så var de flesta av dem var dåliga. Det finns nämligen så förvånande mycket dåligt att tänka på när man vandrar, mer dåligt än gott faktiskt. Därför måste man ha en motvikt, något positivt att tänka varje gång man går och lägger sig, och något att tänka på så man blir glad när man går upp igen på morgonen. Det hade i alla fall den gamle mannens föräldrar och morföräldrar alltid sagt. Dem hade också berättat vackra historier för honom och sagt åt honom att minnas dem noga. När han än var ledsen eller behövde en sådan motvikt skulle han tänka på alla fina ord i historierna, dem där som sätter sig på hjärnan och ger kroppen ett rus av välbehag. Dem fina orden (de som den gamle mannen fortfarande kom ihåg efter alla dessa år) hade han sedan kunnat plocka ihop som en ramsa, en visa. Ja, han kunde kanske till och med kalla det en sång. En sång som påminde honom om varför han efter alla dessa år fortfarande hade styrkan att göra den långa resan hem igenom både stekande sol och iskalla stormar;

Men så må du nok takle og snuble og vakle
Og kæmpe med længsel i vind og i regn
Og når mørket vil ta deg, eie og ha deg
Kom hit ned bak åsen, du er velkommen hjem

Inte ett ord lämnade mannens läppar dock, sången var bara i tankarna. Ja, det kunde den nog inte göra i alla fall då hans läppar var lika blå som natten och såg helt igenfrusna ut. Men plötsligt flämtade han till. Ett ljus, nej nej, flera ljus! Fönster som vätte ut emot vägen där den gamle mannen stod. Det hade vart tungt, men värt det. Efter nio år, tre månader, en vecka och tre dagar var han äntligen hemma igen. Hemma till att öppna den stora trädörren och ta emot sina barn med glädjetårar i ögonen då de hoppade upp i hans famn.
Han var äntligen hemma igen!

AV EMMA LARSSON – ES10KU