Skoltrötthet

~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~




Det känns som om man inte riktigt bryr sig längre.
Om skolan menar jag,
I nio år har man gått på grundskolan, och i nio år har man byggt upp ett sådant sug efter frihet att man tillslut inte längre bryr sig, man blir deppig.
"Skoltrötthet" kallas det nog.
I alla fall har jag det nu

Man orkar inte bry sig om läxorna, fast man borde. Det är bara få veckor kvar, och om man bygger upp betygen på de få veckorna så har man det gjort sedan, man slipper skiten, tjohej! Sommaren kommer och allt är lugnt, äntligen frihet!
Men det är just den där puschen, att orka jobba de sista veckorna utan att suckande lägga ifrån sig böckerna och bara skita i allt, det där lilla steget är så svår!

Visst, om man redan har någolunda bra betyg redan (som en själv) så kanske inte man behöver lägga ned alla krafter på läxorna (*rys*), och man behöver inte få VG+ på varje prov. Men det är ju det man vill! Man vill visa alla att "jag klarar det!". Att kunna säga till folk på avslutningen att "titta, jag fick bättre betyg än dig" fast man vet att man inte borde.

Att jobba så att man gråter av trötthet,
eller att skita i allt så att man mår dåligt av det.
Skillnaden är hårfin, och jag vet inte längre vad jag föredrar.
Jag tror faktiskt att ingen vet längre,
eller att någon riktigt bryr sig
Trots allt,
om fyra veckor slutar man nionde klass.

... Yippie.

~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~